Astrid Kander
Professor
Generationsmålet - kontroverser kring klimat och konsumtion
Editor
- Magnus Jiborn
- Astrid Kander
Summary, in Swedish
Det svenska miljöpolitiska generationsmålet går ut på att ”till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”.
Det är ett ambitiöst mål med tanke på de enorma, ännu olösta, miljöproblem som mänskligheten står inför: klimatförändringar, miljögifter, biologisk utarmning. Målet antogs ursprungligen av riksdagen år 1999 och samlar hela den svenska miljöpolitiken kring en gemensam inriktning.
Den nuvarande formuleringen av målet antogs år 2010. Då tillkom dels det internationella perspektivet – problemen får inte lösas på hemmaplan till priset av ökad miljöförstöring någon annanstans – och dels ett uttalat konsumtionsperspektiv. Miljöpolitiken ska, enligt målet, inriktas så att ”konsumtionsmönstren för varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt”.
Frågan är då vilka förändringar i svenskarnas konsumtionsvanor som krävs för att, inom en generation, uppnå ”ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta”. Och hur dessa nödvändiga förändringar kan åstadkommas.
Den här boken handlar om sambandet mellan klimatpåverkan och konsumtion. Begränsad klimatpåverkan är ett av sexton miljömål som ingår i det övergripande generationsmålet. Sverige ska verka för att halten av växthusgaser i atmosfären ”stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig”. I praktiken innebär det att den globala årsmedeltemperaturen inte får stiga med mer än två grader jämfört med förindustriell tid.
Detta är förstås inte något som Sverige, lika lite som något annat land, kan åstadkomma på egen hand. Det kräver internationellt samarbete och avtal som omfattar alla länder. Att verka för ett effektivt globalt klimatavtal är därmed en viktig del i strategin för att uppnå generationsmålet på detta område.
Men i klimatmålet ingår också ett mål för de svenska utsläppen: år 2050 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp alls av växthusgaser till atmosfären. Hur kan detta mål uppnås?
Enligt den officiella statistiken har de svenska utsläppen av växthusgaser minskat med 20 procent sedan 1990. Men frågan är om siffrorna är rättvisande. Statistiken bygger på att man mäter de utsläpp som uppstår inom landets gränser – vid uppvärmning av bostäder och lokaler, transporter och produktion av varor och tjänster. Men därmed bortser man ifrån att mycket av det som konsumeras i Sverige är tillverkat i andra länder, och att mycket av det som produceras går på export.
Detta är svårt att förena med såväl generationsmålets fokus på hållbara konsumtionsmönster som kravet på att inte orsaka ökade miljöproblem utanför Sveriges gränser. I kapitel 1 i denna bok, ”Slänger vi skräpet till grannen?”, diskuterar Annika Carlsson-Kanyama och Astrid Kander denna problematik, och jämför fördelar och nackdelar med några olika metoder för att mäta och redovisa nationella växthusgasutsläpp.
Carlsson-Kanyama och Kander skriver utifrån helt olika utgångspunkter. Carlsson-Kanyama förespråkar ett konsumtionsbaserat mått, vilket innebär att de svenska utsläppen blir betydligt högre än enligt den officiella statistiken. Kander däremot har kritiserat konsumtionsbaserade mått för att de inte ger länder incitament att investera i energi- och koldioxideffektiv teknik i exportsektorn, och har utvecklat ett nytt mått som tar hänsyn till både konsumtionens nivå och sammansättning och koldioxidintensiteten i exportproduktionen. Med detta mått blir de svenska koldioxidutsläppen mindre än hälften så stora som med ett traditionellt konsumtionsbaserat mått.
Författarna försöker bena ut vari åsiktsskillnaderna består, varför resultaten blir så olika, och vilka krav ett lämpligt mått på ett lands klimatpåverkan bör uppfylla. Den gemensamma slutsatsen är att olika mått fångar olika aspekter av ansvaret för klimatåtgärder, och att det därför är önskvärt att länder ger en fullödig redovisning av såväl utsläppen inom landets gränser som effekterna i andra länder av den egna exporten och importen.
En annan central fråga när det gäller att formulera nationella klimatmål är hur ansvaret för att motverka globala klimatförändringar ska fördelas mellan världens länder. Ska varje land ta ansvar för att minska sin nuvarande klimatpåverkan, eller har länder också ett ansvar för de utsläpp som de historiskt sett gjort sig skyldiga till?
I kapitel 2, ”Har vi en klimatskuld?”, diskuterar Magnus Jiborn, Håkan Pihl och Erik Wengström, argumentet att kostnaderna för klimatåtgärder bör fördelas utifrån länders historiska ansvar för de utsläpp som orsakar den globala uppvärmningen. Det är ett argument med stor potentiell betydelse för internationella klimatförhandlingar.
Om en historisk klimatskuld accepteras som grund för bördefördelningen innebär det en skärpning av kraven på de etablerade industriländerna som har haft höga utsläpp i decennier, medan trycket på nya industriländer som Kina, som nu i rasande takt ökar sina utsläpp, minskar i motsvarande grad.
Argumentet vilar på förutsättningen att industriländernas historiska utsläpp av koldioxid har försämrat förutsättningarna för fattiga länders ekonomiska utveckling idag. Men detta är långtifrån självklart, menar kapitelförfattarna.
Utsläpp av växthusgaser är vad ekonomer kallar en negativ externalitet, en dold kostnad som inte betalas av dem som medverkar i en ekonomisk transaktion utan drabbar hela kollektivet. Men utsläppen är en följd av en industriell utveckling som också genererat positiva externaliteter, såsom ny teknik, ökade kunskaper och institutionella innovationer. Många av dessa kan även utvecklingsländerna dra nytta av för att påskynda sin väg mot ökad välfärd. Dagens utvecklingsländer har, delvis av detta skäl, betydligt högre tillväxttal än vad de etablerade industriländerna haft. Det är en öppen fråga, menar kapitelförfattarna, om utvecklingsländerna, allt sammantaget, gynnats eller missgynnats av den fossilbränsleeldade industriella revolution som ägt rum i de gamla industriländerna.
Kapitel 3 fokuserar på en helt annan frågeställning. Om människors konsumtionsvanor måste förändras för att minska miljöbelastningen, hur ska detta gå till? Vem har makt att styra konsumtionen?
Kapitelförfattarna – Kirsten Gram-Hanssen, Oksana Mont och Leos Müller – angriper frågan ur ett historiskt perspektiv. Utifrån tre historiska exempel på stora förändringar av människors konsumtionsmönster – den storskaliga introduktionen av exotiska kolonialvaror som kaffe, te, socker och bomull i 1700-talets Europa, införandet av gemensamma tvättstugor i svenska flerbostadshus på 1900-talet och de senaste decenniernas dator- och IT-revolution – diskuterar de vad som driver konsumtionsförändringar och vilka möjligheter stater har att styra konsumtionen i en riktning som, av olika skäl, anses önskvärd.
Det finns, menar författarna, både likheter och skillnader mellan dagens behov av en genomgripande förändring av våra konsumtionsmönster och de historiska exempel på konsumtionsförändringar som lyfts fram i kapitlet. Därför finns det också lärdomar att dra när det gäller konsumtionens drivkrafter och vilka medel som kan vara effektiva för att påverka konsumtionsmönstren. En slutsats är att staten historiskt sett har spelat en viktig roll för att forma och främja nya konsumtionsvanor, och att staten, även när det gäller generationsmålets vision om en hållbar konsumtion, måste inta en ledande roll genom att skapa samhälleliga strukturer som främjar miljömässigt hållbara livsstilar.
Men även om staten har en viktig roll att spela är det ytterst individer som väljer hur, vad och i vilken omfattning de konsumerar. En genomgripande förändring av samhällets konsumtionsmönster förutsätter att det finns individer som är villiga att ändra sina vanor, välja annorlunda eller – eventuellt – acceptera att konsumera mindre.
Kapitel 4, ”Frivillig enkelhet – ett hållbart sätt att ta samhällsansvar?”, fokuserar på en grupp människor som valt att gå ner i materiell levnadsstandard – och ofta även i arbetstid – dels för att minska sin miljöbelastning, dels för att undvika stress och öka sin livskvalitet på andra sätt än genom konsumtion. Författarna till kapitlet – Annika Carlsson-Kanyama, Mikael Klintman och Oksana Mont – har intervjuat personer från tolv hushåll som valt att leva i frivillig enkelhet, och beskriver motiven och drivkrafterna bakom besluten, men också de hinder man upplever i vardagen då man lever frivilligt enkelt. Författarna undersöker också om beslutet att leva materiellt enklare faktiskt leder till reellt minskad miljöpåverkan.
Kapitlet tar avstamp i en evolutionär teori om social motivation som drivkraft för konsumtion: vi konsumerar inte enbart, eller ens primärt, för att tillfredsställa biologiska behov, utan framför allt som en del i ett socialt spel, som ett sätt att skapa identitet och få bekräftelse och status i ett socialt sammanhang. Intervjuerna stödjer tesen att detta även gäller för människor som valt att leva frivilligt enkelt – de har bara sökt andra vägar att delta i det sociala spelet, till exempel genom att prioritetera kvalitet framför kvantitet och saker som kräver tid, kunskap och skicklighet framför sådant som kan massproduceras och köpas på varuhus.
Beslutet att leva frivilligt enkelt är individuellt, och de personer som valt denna väg har gjort det av många olika skäl. Miljöhänsyn är ett framträdande motiv, men inte det enda. Men man kan ändå fråga sig om det vore önskvärt att fler av oss – eller rentav alla – valde att minska sina inkomster och utgifter drastiskt för att därigenom bidra till minskad miljöbelastning. Är en drastiskt minskad ekonomisk aktivitet – frivillig enkelhet tillämpad på samhällsnivå – ett effektivt sätt att uppnå klimatmålet?
I kapitel 5, ”Strypa tillväxten – bästa lösningen?”, diskuterar Magnus Lindmark denna fråga. Lindmark tittar på tre potentiellt möjliga sätt att drastiskt minska utsläppen av växthusgaser: strukturomvandling, teknisk utveckling och minskad konsumtion. Ofta hävdas att de senaste decenniernas minskade koldioxidutsläpp i Sverige delvis hänger samman med en övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Lindmark visar emellertid att strukturomvandlingen till stor del är en synvilla som beror på förändrade relativpriser mellan varor och tjänster – ökad produktivitet i varuproduktionen har helt enkelt gjort arbetskraften, och därmed tjänsterna, dyrare. Teknikutvecklingen ledde fram till cirka 1970 till ökade koldioxidutsläpp, men har sedan dess istället bidragit till att pressa ner utsläppen.
Lindmark räknar också på hur stora förändringar som skulle krävas för att nå ner till hållbara utsläppsnivåer genom minskad konsumtion, och vilka effekter en sådan omställning skulle få för samhällsekonomin. Slutsatsen är att en allmänt minskad ekonomisk aktivitet är det absolut dyraste sättet att minska samhällets klimatpåverkan. Teknisk utveckling tillsammans med ekonomiska styrmedel som ökar relativpriset på koldioxidintensiv produktion är det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå klimatmålen, menar författaren.
I det sista kapitlet, ”Vad är målet med målet?”, resonerar Åsa Knaggård och Håkan Pihl om sambandet mellan mål, medel och ansvar i klimat- och miljöpolitiken. Generationsmålet är extremt ambitiöst, men samtidigt finns stora oklarheter kring vem som egentligen bär ansvaret för att det uppnås och vilka medel som står till förfogande. Är generationsmålet tänkt att kunna uppfyllas inom den utsatta tiden, eller tjänar det mest som en övergripande vision för miljöarbetet?
Författarna jämför med den politiska hanteringen av ett annat centralt och långsiktigt samhällsmål – låg och stabil inflation – där politikerna, precis som i klimatpolitiken, kan frestas att skjuta besvärliga beslut på framtiden och prioritera kortsiktiga särintressen framför ett långsiktigt allmänintresse. Här har politikerna valt att binda sig vid att målet ska uppnås genom att delegera ansvaret till en självständig myndighet som inte behöver ta kortsiktiga politiska hänsyn: Riksbanken.
Hur skulle klimatpolitiken se ut om en liknande lösning genomfördes på detta område? frågar sig författarna. Och hur ska man förklara att politikerna inte valt denna väg, trots att den sannolikt skulle leda till betydligt effektivare måluppfyllnad?
Denna bok har växt fram under livliga samtal och diskussioner på Pufendorfinstitutet under läsåret 2012/2013. Pufendorfinstitutet är ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut vid Lunds universitet som syftar till att skapa nya spännande forskningssamarbeten som överskrider gränser mellan ämnen och fakulteter (se www.pi.lu.se). Tanken bakom just det här projektet var att föra samman personer med skilda kompetenser, men även helt olika uppfattningar i sakfrågorna, och få dessa att lyssna på varandra och se vad man kan komma fram till gemensamt.
Boken har två redaktörer: Magnus Jiborn, filosof och före detta debattredaktör och ledarskribent på Sydsvenskan, och Astrid Kander, professor i ekonomisk historia, ledare för Generationsmålsprojektetet vid Pufendorfinstitutet samt författare till Power to the People – Energy in Europe over five centuries, som utkommer i januari 2014 på Princeton University Press. Båda medverkar också i var sitt kapitel i boken. Övriga författare är:
• Annika Carlsson-Kanyama, adjungerad professor vid avdelningen för miljö- och energisystem vid Lunds tekniska högskola samt forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut i Stockholm
• Kirsten Gram-Hanssen, seniorforskare vid Statens Boligforskningsinstitut vid Aalborgs universitet i Danmark
• Mikael Klintman, professor i sociologi vid Lunds universitet och författare till Citizen-Consumers and Evolution – Reducing Environmental Harm Through Our Social Motivation, Palgrave 2012
• Åsa Knaggård, lektor i statsvetenskap vid Lunds universitet
• Magnus Lindmark, professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet
• Oksana Mont, professor vid Internationella miljöinstitutet i Lund
• Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet
• Håkan Pihl, lektor i företagsekonomi och författare till den populära läroboken Miljöekonomi för en hållbar utveckling, SNS förlag
• Erik Wengström, biträdande lektor i nationalekonomi vid Lunds universitet
Författarna har, som sagt, helt olika ämnesbakgrund, och också vitt skilda åsikter i de centrala frågor som diskuteras i boken. Detta var en del av tanken bakom projektet. Den mest framträdande skiljelinjen går mellan, å ena sidan, teknikoptimister som tror att fortsatt tillväxt är förenlig med ett hållbart samhälle och att teknisk utveckling, understödd av ekonomiska styrmedel, på sikt kan minska konsumtionens miljöbelastning utan att vi behöver göra avkall på välfärden och, å andra sidan, teknikpessimister som tror att effektivare teknik framför allt stimulerar ytterligare konsumtion och därmed ökar snarare än minskar problemen.
Denna grundläggande åsiktsskillnad har inte försvunnit under arbetets gång, och i viss mån återspeglas den i olika betoningar och motstridiga slutsatser i de olika kapitlen. En röd tråd i samtliga kapitel är dock att de diskuterar olika aspekter av ansvar och ansvarsfördelning. Vem bär ansvar för att problemet uppkommit? Vem har det primära ansvaret för att göra något åt det – staten eller individen, rika länder eller alla länder? Hur kan ansvaret mätas? Och hur kan ansvaret för att uppnå klimatmålen göras tydligare och effektivare?
Vår förhoppning är att boken kan bidra till en fördjupad diskussion om sambandet mellan vår vardagliga konsumtion och en av mänsklighetens stora framtidsutmaningar. Den är tänkt att kunna användas i grundutbildningen på universitet i kurser som handlar om miljöhistoria, hållbar utveckling, energisystem, klimatproblematik och konsumtion. Boken lämpar sig särskilt bra för seminarier, då de olika kapitlen kan tjäna som underlag för diskussioner. Den kan även med fördel användas för studiecirklar. Sist men inte minst riktar sig boken till beslutsfattare och andra som på olika sätt är verksamma med att förverkliga generationsmålet.
Det är ett ambitiöst mål med tanke på de enorma, ännu olösta, miljöproblem som mänskligheten står inför: klimatförändringar, miljögifter, biologisk utarmning. Målet antogs ursprungligen av riksdagen år 1999 och samlar hela den svenska miljöpolitiken kring en gemensam inriktning.
Den nuvarande formuleringen av målet antogs år 2010. Då tillkom dels det internationella perspektivet – problemen får inte lösas på hemmaplan till priset av ökad miljöförstöring någon annanstans – och dels ett uttalat konsumtionsperspektiv. Miljöpolitiken ska, enligt målet, inriktas så att ”konsumtionsmönstren för varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt”.
Frågan är då vilka förändringar i svenskarnas konsumtionsvanor som krävs för att, inom en generation, uppnå ”ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta”. Och hur dessa nödvändiga förändringar kan åstadkommas.
Den här boken handlar om sambandet mellan klimatpåverkan och konsumtion. Begränsad klimatpåverkan är ett av sexton miljömål som ingår i det övergripande generationsmålet. Sverige ska verka för att halten av växthusgaser i atmosfären ”stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig”. I praktiken innebär det att den globala årsmedeltemperaturen inte får stiga med mer än två grader jämfört med förindustriell tid.
Detta är förstås inte något som Sverige, lika lite som något annat land, kan åstadkomma på egen hand. Det kräver internationellt samarbete och avtal som omfattar alla länder. Att verka för ett effektivt globalt klimatavtal är därmed en viktig del i strategin för att uppnå generationsmålet på detta område.
Men i klimatmålet ingår också ett mål för de svenska utsläppen: år 2050 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp alls av växthusgaser till atmosfären. Hur kan detta mål uppnås?
Enligt den officiella statistiken har de svenska utsläppen av växthusgaser minskat med 20 procent sedan 1990. Men frågan är om siffrorna är rättvisande. Statistiken bygger på att man mäter de utsläpp som uppstår inom landets gränser – vid uppvärmning av bostäder och lokaler, transporter och produktion av varor och tjänster. Men därmed bortser man ifrån att mycket av det som konsumeras i Sverige är tillverkat i andra länder, och att mycket av det som produceras går på export.
Detta är svårt att förena med såväl generationsmålets fokus på hållbara konsumtionsmönster som kravet på att inte orsaka ökade miljöproblem utanför Sveriges gränser. I kapitel 1 i denna bok, ”Slänger vi skräpet till grannen?”, diskuterar Annika Carlsson-Kanyama och Astrid Kander denna problematik, och jämför fördelar och nackdelar med några olika metoder för att mäta och redovisa nationella växthusgasutsläpp.
Carlsson-Kanyama och Kander skriver utifrån helt olika utgångspunkter. Carlsson-Kanyama förespråkar ett konsumtionsbaserat mått, vilket innebär att de svenska utsläppen blir betydligt högre än enligt den officiella statistiken. Kander däremot har kritiserat konsumtionsbaserade mått för att de inte ger länder incitament att investera i energi- och koldioxideffektiv teknik i exportsektorn, och har utvecklat ett nytt mått som tar hänsyn till både konsumtionens nivå och sammansättning och koldioxidintensiteten i exportproduktionen. Med detta mått blir de svenska koldioxidutsläppen mindre än hälften så stora som med ett traditionellt konsumtionsbaserat mått.
Författarna försöker bena ut vari åsiktsskillnaderna består, varför resultaten blir så olika, och vilka krav ett lämpligt mått på ett lands klimatpåverkan bör uppfylla. Den gemensamma slutsatsen är att olika mått fångar olika aspekter av ansvaret för klimatåtgärder, och att det därför är önskvärt att länder ger en fullödig redovisning av såväl utsläppen inom landets gränser som effekterna i andra länder av den egna exporten och importen.
En annan central fråga när det gäller att formulera nationella klimatmål är hur ansvaret för att motverka globala klimatförändringar ska fördelas mellan världens länder. Ska varje land ta ansvar för att minska sin nuvarande klimatpåverkan, eller har länder också ett ansvar för de utsläpp som de historiskt sett gjort sig skyldiga till?
I kapitel 2, ”Har vi en klimatskuld?”, diskuterar Magnus Jiborn, Håkan Pihl och Erik Wengström, argumentet att kostnaderna för klimatåtgärder bör fördelas utifrån länders historiska ansvar för de utsläpp som orsakar den globala uppvärmningen. Det är ett argument med stor potentiell betydelse för internationella klimatförhandlingar.
Om en historisk klimatskuld accepteras som grund för bördefördelningen innebär det en skärpning av kraven på de etablerade industriländerna som har haft höga utsläpp i decennier, medan trycket på nya industriländer som Kina, som nu i rasande takt ökar sina utsläpp, minskar i motsvarande grad.
Argumentet vilar på förutsättningen att industriländernas historiska utsläpp av koldioxid har försämrat förutsättningarna för fattiga länders ekonomiska utveckling idag. Men detta är långtifrån självklart, menar kapitelförfattarna.
Utsläpp av växthusgaser är vad ekonomer kallar en negativ externalitet, en dold kostnad som inte betalas av dem som medverkar i en ekonomisk transaktion utan drabbar hela kollektivet. Men utsläppen är en följd av en industriell utveckling som också genererat positiva externaliteter, såsom ny teknik, ökade kunskaper och institutionella innovationer. Många av dessa kan även utvecklingsländerna dra nytta av för att påskynda sin väg mot ökad välfärd. Dagens utvecklingsländer har, delvis av detta skäl, betydligt högre tillväxttal än vad de etablerade industriländerna haft. Det är en öppen fråga, menar kapitelförfattarna, om utvecklingsländerna, allt sammantaget, gynnats eller missgynnats av den fossilbränsleeldade industriella revolution som ägt rum i de gamla industriländerna.
Kapitel 3 fokuserar på en helt annan frågeställning. Om människors konsumtionsvanor måste förändras för att minska miljöbelastningen, hur ska detta gå till? Vem har makt att styra konsumtionen?
Kapitelförfattarna – Kirsten Gram-Hanssen, Oksana Mont och Leos Müller – angriper frågan ur ett historiskt perspektiv. Utifrån tre historiska exempel på stora förändringar av människors konsumtionsmönster – den storskaliga introduktionen av exotiska kolonialvaror som kaffe, te, socker och bomull i 1700-talets Europa, införandet av gemensamma tvättstugor i svenska flerbostadshus på 1900-talet och de senaste decenniernas dator- och IT-revolution – diskuterar de vad som driver konsumtionsförändringar och vilka möjligheter stater har att styra konsumtionen i en riktning som, av olika skäl, anses önskvärd.
Det finns, menar författarna, både likheter och skillnader mellan dagens behov av en genomgripande förändring av våra konsumtionsmönster och de historiska exempel på konsumtionsförändringar som lyfts fram i kapitlet. Därför finns det också lärdomar att dra när det gäller konsumtionens drivkrafter och vilka medel som kan vara effektiva för att påverka konsumtionsmönstren. En slutsats är att staten historiskt sett har spelat en viktig roll för att forma och främja nya konsumtionsvanor, och att staten, även när det gäller generationsmålets vision om en hållbar konsumtion, måste inta en ledande roll genom att skapa samhälleliga strukturer som främjar miljömässigt hållbara livsstilar.
Men även om staten har en viktig roll att spela är det ytterst individer som väljer hur, vad och i vilken omfattning de konsumerar. En genomgripande förändring av samhällets konsumtionsmönster förutsätter att det finns individer som är villiga att ändra sina vanor, välja annorlunda eller – eventuellt – acceptera att konsumera mindre.
Kapitel 4, ”Frivillig enkelhet – ett hållbart sätt att ta samhällsansvar?”, fokuserar på en grupp människor som valt att gå ner i materiell levnadsstandard – och ofta även i arbetstid – dels för att minska sin miljöbelastning, dels för att undvika stress och öka sin livskvalitet på andra sätt än genom konsumtion. Författarna till kapitlet – Annika Carlsson-Kanyama, Mikael Klintman och Oksana Mont – har intervjuat personer från tolv hushåll som valt att leva i frivillig enkelhet, och beskriver motiven och drivkrafterna bakom besluten, men också de hinder man upplever i vardagen då man lever frivilligt enkelt. Författarna undersöker också om beslutet att leva materiellt enklare faktiskt leder till reellt minskad miljöpåverkan.
Kapitlet tar avstamp i en evolutionär teori om social motivation som drivkraft för konsumtion: vi konsumerar inte enbart, eller ens primärt, för att tillfredsställa biologiska behov, utan framför allt som en del i ett socialt spel, som ett sätt att skapa identitet och få bekräftelse och status i ett socialt sammanhang. Intervjuerna stödjer tesen att detta även gäller för människor som valt att leva frivilligt enkelt – de har bara sökt andra vägar att delta i det sociala spelet, till exempel genom att prioritetera kvalitet framför kvantitet och saker som kräver tid, kunskap och skicklighet framför sådant som kan massproduceras och köpas på varuhus.
Beslutet att leva frivilligt enkelt är individuellt, och de personer som valt denna väg har gjort det av många olika skäl. Miljöhänsyn är ett framträdande motiv, men inte det enda. Men man kan ändå fråga sig om det vore önskvärt att fler av oss – eller rentav alla – valde att minska sina inkomster och utgifter drastiskt för att därigenom bidra till minskad miljöbelastning. Är en drastiskt minskad ekonomisk aktivitet – frivillig enkelhet tillämpad på samhällsnivå – ett effektivt sätt att uppnå klimatmålet?
I kapitel 5, ”Strypa tillväxten – bästa lösningen?”, diskuterar Magnus Lindmark denna fråga. Lindmark tittar på tre potentiellt möjliga sätt att drastiskt minska utsläppen av växthusgaser: strukturomvandling, teknisk utveckling och minskad konsumtion. Ofta hävdas att de senaste decenniernas minskade koldioxidutsläpp i Sverige delvis hänger samman med en övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Lindmark visar emellertid att strukturomvandlingen till stor del är en synvilla som beror på förändrade relativpriser mellan varor och tjänster – ökad produktivitet i varuproduktionen har helt enkelt gjort arbetskraften, och därmed tjänsterna, dyrare. Teknikutvecklingen ledde fram till cirka 1970 till ökade koldioxidutsläpp, men har sedan dess istället bidragit till att pressa ner utsläppen.
Lindmark räknar också på hur stora förändringar som skulle krävas för att nå ner till hållbara utsläppsnivåer genom minskad konsumtion, och vilka effekter en sådan omställning skulle få för samhällsekonomin. Slutsatsen är att en allmänt minskad ekonomisk aktivitet är det absolut dyraste sättet att minska samhällets klimatpåverkan. Teknisk utveckling tillsammans med ekonomiska styrmedel som ökar relativpriset på koldioxidintensiv produktion är det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå klimatmålen, menar författaren.
I det sista kapitlet, ”Vad är målet med målet?”, resonerar Åsa Knaggård och Håkan Pihl om sambandet mellan mål, medel och ansvar i klimat- och miljöpolitiken. Generationsmålet är extremt ambitiöst, men samtidigt finns stora oklarheter kring vem som egentligen bär ansvaret för att det uppnås och vilka medel som står till förfogande. Är generationsmålet tänkt att kunna uppfyllas inom den utsatta tiden, eller tjänar det mest som en övergripande vision för miljöarbetet?
Författarna jämför med den politiska hanteringen av ett annat centralt och långsiktigt samhällsmål – låg och stabil inflation – där politikerna, precis som i klimatpolitiken, kan frestas att skjuta besvärliga beslut på framtiden och prioritera kortsiktiga särintressen framför ett långsiktigt allmänintresse. Här har politikerna valt att binda sig vid att målet ska uppnås genom att delegera ansvaret till en självständig myndighet som inte behöver ta kortsiktiga politiska hänsyn: Riksbanken.
Hur skulle klimatpolitiken se ut om en liknande lösning genomfördes på detta område? frågar sig författarna. Och hur ska man förklara att politikerna inte valt denna väg, trots att den sannolikt skulle leda till betydligt effektivare måluppfyllnad?
Denna bok har växt fram under livliga samtal och diskussioner på Pufendorfinstitutet under läsåret 2012/2013. Pufendorfinstitutet är ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut vid Lunds universitet som syftar till att skapa nya spännande forskningssamarbeten som överskrider gränser mellan ämnen och fakulteter (se www.pi.lu.se). Tanken bakom just det här projektet var att föra samman personer med skilda kompetenser, men även helt olika uppfattningar i sakfrågorna, och få dessa att lyssna på varandra och se vad man kan komma fram till gemensamt.
Boken har två redaktörer: Magnus Jiborn, filosof och före detta debattredaktör och ledarskribent på Sydsvenskan, och Astrid Kander, professor i ekonomisk historia, ledare för Generationsmålsprojektetet vid Pufendorfinstitutet samt författare till Power to the People – Energy in Europe over five centuries, som utkommer i januari 2014 på Princeton University Press. Båda medverkar också i var sitt kapitel i boken. Övriga författare är:
• Annika Carlsson-Kanyama, adjungerad professor vid avdelningen för miljö- och energisystem vid Lunds tekniska högskola samt forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut i Stockholm
• Kirsten Gram-Hanssen, seniorforskare vid Statens Boligforskningsinstitut vid Aalborgs universitet i Danmark
• Mikael Klintman, professor i sociologi vid Lunds universitet och författare till Citizen-Consumers and Evolution – Reducing Environmental Harm Through Our Social Motivation, Palgrave 2012
• Åsa Knaggård, lektor i statsvetenskap vid Lunds universitet
• Magnus Lindmark, professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet
• Oksana Mont, professor vid Internationella miljöinstitutet i Lund
• Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet
• Håkan Pihl, lektor i företagsekonomi och författare till den populära läroboken Miljöekonomi för en hållbar utveckling, SNS förlag
• Erik Wengström, biträdande lektor i nationalekonomi vid Lunds universitet
Författarna har, som sagt, helt olika ämnesbakgrund, och också vitt skilda åsikter i de centrala frågor som diskuteras i boken. Detta var en del av tanken bakom projektet. Den mest framträdande skiljelinjen går mellan, å ena sidan, teknikoptimister som tror att fortsatt tillväxt är förenlig med ett hållbart samhälle och att teknisk utveckling, understödd av ekonomiska styrmedel, på sikt kan minska konsumtionens miljöbelastning utan att vi behöver göra avkall på välfärden och, å andra sidan, teknikpessimister som tror att effektivare teknik framför allt stimulerar ytterligare konsumtion och därmed ökar snarare än minskar problemen.
Denna grundläggande åsiktsskillnad har inte försvunnit under arbetets gång, och i viss mån återspeglas den i olika betoningar och motstridiga slutsatser i de olika kapitlen. En röd tråd i samtliga kapitel är dock att de diskuterar olika aspekter av ansvar och ansvarsfördelning. Vem bär ansvar för att problemet uppkommit? Vem har det primära ansvaret för att göra något åt det – staten eller individen, rika länder eller alla länder? Hur kan ansvaret mätas? Och hur kan ansvaret för att uppnå klimatmålen göras tydligare och effektivare?
Vår förhoppning är att boken kan bidra till en fördjupad diskussion om sambandet mellan vår vardagliga konsumtion och en av mänsklighetens stora framtidsutmaningar. Den är tänkt att kunna användas i grundutbildningen på universitet i kurser som handlar om miljöhistoria, hållbar utveckling, energisystem, klimatproblematik och konsumtion. Boken lämpar sig särskilt bra för seminarier, då de olika kapitlen kan tjäna som underlag för diskussioner. Den kan även med fördel användas för studiecirklar. Sist men inte minst riktar sig boken till beslutsfattare och andra som på olika sätt är verksamma med att förverkliga generationsmålet.
Department/s
- Department of Economic History
Publishing year
2013
Language
Swedish
Document type
Book
Publisher
Dialogos Förlag
Topic
- Economic History
- Social Sciences Interdisciplinary
Status
Published
ISBN/ISSN/Other
- ISBN: 978-91-7504-262-6